Översättning från artikeln:
http://www.dagbladet.no/kultur/2009/03/24/569572.html
Debatten om dagis för de
yngsta har åter igen blivit aktuella. Fler och fler forskare träder fram och
varnar mot för tidig institutionalisering av små barn.
När Barn blir ett tal i en
balansräkning! (Barn som saldringspost)
"Debatten om dagis
för de yngsta har åter igen blivit aktuella. Fler och fler forskare träder fram
och varnar mot för tidig institutionalisering av små barn. Simen Tveitereid
beskriver i sin bok "Varför ska vi ha barn" (”Hva ska vi med barn”)
hur vi som samhälle förhåller oss till de små barnen. Under mina 40 år där jag
arbetat med barn i förskolan, har jag sett hur barnens relationsmässiga
familjegrund har blivit fattigare och fattigare. Deras grundläggande fundament försämras
i frånvaro av föräldrar.
Nu träder psykiatriker
och psykologer fram och betonar vikten av att se till att barn knyter långvariga
och känslomässiga band till sina närmaste anknytningspersoner. "Detta är helt
avgörande för ett barns utveckling" säger professor Lars Smith vid psykologiska
institutionen vid universitetet i Oslo. "Ska anknytningen bli trygg, är
sammanhängande och kärleksfull uppmärksamhet från en eller ett fåtal primära
anknytningspersoner över en längre tid det som är avgörande. "Anknytningen
utvecklas från att barnet är sex månader gammal. Separationsångest kommer tydligast
till uttryck hos barn mellan 12 och 16 månader, vid den åldern som de allra flesta
börjar på dagis. Psykologispecialisten Joachim Haarklou varnar föräldrar mot
att skicka sina 1-åringar till förskolan och all erfarenhet jag har från
förskolan bekräftar att detta är korrekt. Även en treåring kan lida mycket i en
förskolemiljö som ofta innehåller både mycket stress och högt oljud.
Min erfarenhet är att förskolan
inte på något sätt kan ersätta en närvarande förälder i hemmet. Förskolan är
och ska vara ett komplement till hemmet. Det som är bäst för det lilla barnet,
måste vara det som bestämmer. För allvarligt resurssvaga familjer, kan
förskolan vara ett bra alternativ för de allra minsta.
En stor amerikansk studie
(NICHD-studien, 1997) drar slutsatsen att det är skadligt för ett barn
under tre år att befinna sig i förskolan mer än tio timmar i veckan. Det gör
barnen mer stressade, de blir mer aggressiva, okoncentrerad och mindre känsliga.
Det är en mänsklig
rättighet att ett barn borde få växa upp i en trygg och lugn tillvaro där
barnets egna behov prioriteras. Vi behöver som vuxna ha utrymme och möjlighet att
ge våra barn den uppföljning, närhet, lugn och ro och individuella vård de
behöver. Jag kan inte sluta att undra vad det är för slags samhälle vi har som
målinriktat utformar förhållandena så att små barn ska tas bort från familjen
och hemmet för att sättas i professionella uppfostringsanstalter. Är detta
verkligen en definition på något bra? Vem är det som egentligen drar nytta av
det?
Vår skola lider av
okoncentrerade och skol trötta elever redan i grundskolan. Är det möjligt att
de är översocialiserade? Uppfattningen att barn blir mer socialiserade desto tidigare
de kommer i kontakt med många andra barn är en myt. Detta gäller särskilt för
yngre barn. Barn behöver lugn, säkerhet, närhet och framför allt tid. Det
verkar som om det inte längre är någon som har tid för barnen. De är
försvarslösa i en tidskarusell från tidig morgon till sen kväll. Till exempel
är det inte längre tid för ett barn att vara sjuk. Ofta är barnen redan slitna och
uttömda innan de har nått skolåldern. Det är ingen slump att den finländska
barnforskaren Matti Bergström har kallat sin bok "Barnet - den sista slaven".
Är förskolan bara en idyll?
Under mina 40 år i
förskole-sektorn kommer jag förneka att dagis är en problemfri idyll för barn. Förskolan
är i utgångspunkt skapat för föräldrarna. Barnen har inget val. Därför måste de
också mer eller mindre bara godta situationen. Alla förskollärare vet att många
barn lider i avsaknad av sina föräldrar. Det är värre för de små än för stora.
Det är trots allt ett begränsat antal vuxna i en förskolegrupp, och man kan
inte vara närvarande för varje barn under dagen, så som man kan om man är hemma
med sitt barn. De minsta behöver mycket närhet och är de mest drabbad. De får
för lite en-till-en kontakt, som har en avgörande betydelse under de första
åren. Detta har de chans att få hemma, men i liten utsträckning på förskolan.
De yngsta barnen blir väldigt trötta av att förhålla sig till så många barn och
vuxna. De är utmattade av en hög ljudnivå, och har liten eller ingen möjlighet
att gå undan för att vila. Personalen däremot tar sina välförtjänta pauser i en
hektisk vardag och har inte heller lika långa dagar på förskolan som många barn
har.
Medan djur och burhöns
har fått utvidgade restriktioner om deras levnadsytor så har kravet för barnens
utrymme i förskolor halverats. Förskolor byggs för att rymma så många barn som
möjligt och till lägsta möjliga kostnad.
I en nyligen genomförd
studie om barns nivå av tillfredsställelse i rikare länder kan läsa följande: I
rankning av tillfredsställelse, så rangordnade barn i Norge sig själva som den
tredje värsta landet. Bara barn i Polen och Portugal har det sämre än barnen i
Norge, enligt rapporten. Samtidigt blir Norge rankad som det bästa landet i
OECD materiellt sett. Det finns ingen direkt koppling mellan landets rikedom
och barns välbefinnande. Tjeckiska barn rankas t.ex .högt på tillfredställelse
och lågt på välstånd. Rapporten visar att barn i Storbritannien och USA, i
likhet med Norge, rankas oroväckande dåligt. (UNICEF, Barnfattigdom i
perspektiv: En översikt av barns välbefinnande i rika länder, Innocenti Report
Card 7, 2007)
Kan det ha samband med
att norska barn har skickats iväg till förskolor, och får mindre och mindre tid
tillsammans med sina föräldrar? Man kan undra hur det har blivit en
socialistisk kamp att få föräldrarna att vara så lite som möjligt tillsammans
med sina barn? Varför tycker ett parti som SV (Sosialistiska Vänsterpartiet i
Norge) att det viktigaste är att hålla konsumtionssamhället igång? Borde inte
en röd-grön regering, som ska vara på den svagas sida, ta parti för den riktigt
svagaste parten, nämligen barnen?
Arbetet med sina egna
barn har fått en låg status. Om en kvinna vill få mesta möjliga tid med sina
barn under de första tre åren av deras liv, då är hon självisk, gammaldags och
en dålig förälder. Om jag som en man tar ansvar för våra barn när de är unga,
är jag innovativ, jämlik och en bra förälder. Om en kvinna arbetar i förskolan och
passar på andras barn, då är hon självständig och samhällsnyttig. Passar hon på
våra gemensamma barn hemma, är hon gammalmodig och förtryckt.
Det kan dock se ut som
att barnet har blivit ett tal i en balansräkning i vårt hektiska
välstånds-Norge. Kanske att de kommande generationerna, när de skriver
historien om vår postmoderna tid kommer fundersamt se tillbaka, och ställa
frågan -hur det var möjligt att en hel generation av föräldrar och politiker
lämnade barnet till förmån för en kortsiktig material levnadsstandard och
själviska intressen.
Skrivet av Hans Flott, dagis
förvaltare i över 40 år.
.JPG)
